För dig som slumrat sött under normalstor sten de senaste åren tänkte jag börja denna heltrevliga recension med att berätta lite om vad Yakuza Kiwami egentligen är. För jag förstår att Yakuza-serien och alla dess delar kan framstå som förvirrande för de som inte hårdspelat varenda sekund av Segas älskade maffiahistoria. Men ja... Yakuza Kiwami är i grunden det 11 år gamla originalspelet som (då) släpptes till Playstation 2. Det har hottats upp, rejält, och släpps nu alltså till Playstation 4. Det första spelet av dem alla, med andra ord. Vilket gör det till ett absolut måste för den som avser att idag slunga sig in i den här spelvärlden och njuta av storyn från första början.
I januari släppte Sega Yakuza 0, som är en föregångare till Yakuza Kiwami (en så kallad "prequel") och det spelet tog mig 30 timmar att klättra igenom. Jag minns hur jag under dessa 30 timmar flera gånger funderade över om Sega inte gått överstyr när det gällde hur djup och detaljerad själva berättelsen var. Det kändes överdrivet, på alla tänkbara sätt och vis. Skulle detta verkligen behöva vara nödvändigt, 30 timmar prequel-gotta innan vi är redo för att ännu en gång ta oss an 2006 års original. Sega ansåg det. Och nu - så här i efterhand - håller jag med dem. Jag har helt enkelt tvingats ändra åsikt efter att ha njutit av Yakuza Kiwami den gångna veckan.
Yakuza Kiwami tog mig 16 timmar att klara av vilket är cirka hälften så långt som samtliga av de andra spelen i serien. Storyn berättas inte i följd, likt en traditionell struktur, som i de andra delarna. Här får vi istället hoppa mellan karaktärer och ta del av spelvärlden på ett långt mer varierat sätt än i andra delar i denna följetong. Huvudkaraktären heter Kazuma Kiryu och bortsett från att vi får styra denna unge man får vi i Yakuza Kiwami även smyga runt som en handfull andra figurer som på ett eller annat sätt är länkade till Kiryu. Bland annat handlar det om att vi får kontrollera en korrumperad snut samt ett litet föräldralöst flickebarn.
Den här typen av berättande är inte helt ovanlig i ett spel av den här typen (Rockstar gjorde bland andra samma sak i Grand Theft Auto V) men strukturen och det sätt som Sega valt att dela upp själva narrativet har i det här fallet resulterat i en berättelse som känns lite väl upphackad och lite väl beroende av långa mellansekvenser. För den som lirat ett gäng av de andra delarna i denna serie kommer de långa filmsnuttarna inte att kännas tråkiga eller långsamma... För den som aldrig tidigare bekantat sig med Segas japanska mafioso-historia kan detta komma att te sig som rena rama tristesssimulatorn, dock. Det har jag all förståelse i världen för.
Dialogen är inte särskiklt tight skriven och leveransen av den från Segas röstskådespelare är inte heller något som fans av exempelvis Grand Theft Auto V eller The Last of Us kommer att bli särskilt imponerade av. Tvärtom... Det finns risk för skrattsalvor, här. Åtminstone under spelets inledande timmar där begreppet "Kill your darlings" använts alldeles för sällan. Att utvecklarna dessutom strösslat på som vanligt med en hel del dialogrutor ovanpå själva mellansekvenshysterin gör att berättandet känns en smula slappt. Vi har vant oss vid bättre sätt under de senaste tre åren och det måste Sega nu ta fasta på.
Yakuza Kiwami utspelar sig till största delen i en påhittad del av Tokyo som Sega döpt till Kamurocho. Spelvärlden är relativt tight, smockfull med saker du kan göra, detaljer och liv och snudd-på identisk med hur det ser ut i tidigare spel i serien. Tyvärr är begränsningarna som stavas "osynliga väggar" lika påtagliga här som i Yakuza 0 och det märks att själva grundpelarna som denna spelserie vilar på, börjar bli gamla. Rejält föråldrade. Under själva speltiden kommer du att utforska Kamurocho, kika på mängder av filmsekvenser samt slåss. Du kommer att slåss massor. Nästan hela tiden, faktiskt. Och som vanligt när det gäller Yakuza är fightingmekaniken en trevlig sådan, även om det (alltid) finns saker att gnälla på.
70-80% av den här titeln går ut på att slunga knytnävar (och bredsulor) och det finns som vanligt flertalet olika kampstilar att välja mellan när du bereder dig på att täppa till gapigt näbbiga fiende-gangsters med hjälp av dina skinnsvarta tangomackor. Rollspelsaspekterna i Yakuza Kiwami innefattar möjligheten att förbättra dina skillz och bli bättre på att prygla tryne. Visst saknar det flyt, följsamhet och till viss del även animationer om vi ska hårddra det, men överlag finner jag den här delen av Yakuza Kiwami roande. Om du inte gör det, är det inte ens någon mening att starta det här spelet.
Förutom huvudportionen av det här äventyret finns det 78 stycken "substories" att ge sig på, om du nu skulle vilja klara varenda liten millimeter av Yakuza Kiwami. Precis som sig bör i den här typen av open world-spel handlar dessa miniuppdrag om att hjälpa civila att fånga en väsktjuv, hjälpa någon gammal tandlös, skinntorr gumma att hämta tillbaka hennes cykel från en bunt surmulna ungdoms-thugs och så vidare. Du vet hur det brukar fungera och du vet att vissa av dessa gör skillnad, gör din upplevelse mer nyansrik. Andra är bara där som ren och skär utfyllnad.
Tekniskt sett är detta ett välgjort spel. Jag stötte inte på några egentliga buggar eller tekniska bekymmer under mina 16 timmar med Yakuza Kiwami och laddningstiderna är verkligen superkorta. Spelstaden är färgstark och detaljerad och ljudet imponerar, rakt igenom. Faktum är att de japanska originalrösterna är inspelade med sån okomprimerad renhet att detta mycket väl kan vara det spel, någonsin, som låter bäst sett till just röstskådespeleriet och kvaliteten på detta. Imponerande, Sega!
I slutändan är Yakuza Kiwami ett bra spel. Det lider av samma svagheter som samtliga av de tidigare delarna men delar även samma ljuvliga styrkor. Yakuza 6 släpps i Japan (enbart) i mars nästa år och då ser jag verkligen fram emot att se om Sega gått vidare från den gamla skolans spelmekanik som samtliga titlar i den här serien hittills baserats på. Yakuza-serien måste såklart leva vidare, men behöver då renoveras och förnyas.