Pokkén Tournament DX

Redan när Switch utannonserades, började jag hoppas på ett nytt Smash Bros eller en återutgivning av Wii U-spelet. Orsaken är enkel. Med en konsol som alltid har två handkontroller redo, är fighting fullständigt klockrent eftersom det för min egen del är den roligaste genren på två personer av alla. Bara att dra fram enheten och sätta igång med käftsmaskandet.

Hittills har det varit rätt magert med den biten dock och Ultra Street Fighter II: The Final Challengers är väl det som bäst passar in på det jag velat ha. Så sent som i Milano förra veckan satt jag med en god vän och spelade det, trots att det egentligen är ganska undermåligt och inte alls lever upp till Street Fighters potential. Nu är det dock dags att bjuda på mer matiga strider då Pokkén Tournament DX, en uppgraderad version av Wii U-spelet Pokkén Tournament är på väg.

Spelet har fått en rejäl publik i japanska arkadhallar, men eftersom Wii U aldrig blev något att räkna med och arkadhallar i princip saknas i vår del av världen, så har det inte alls nått samma status här. I grund och botten handlar det om ett fightingspel med Pokémons, utvecklat av giganterna som gör Tekken-serien. Till denna version har antalet slagskämpar utökats till 21 från originalets 15, tilläggen består av Pokémons från arkadversionen samt av Decidueye som är exklusiv för denna version. Allt som allt en tämligen gedigen samling fickmonsterkämpar som står till buds alltså.

En av de saker som får Pokkén att sticka ut lite från mängden är det faktum att man inte är ensam om att slåss, utan du har hela tiden med dig medhjälpare. Det finns över 30 stycken att välja bland, grupperade i par, som ganska rejält kastar om förutsättningarna i striderna. Men nog om det, hur fungerar slagsmålen då och hur tillfredsställande är det att välja MMA-inspirerade Machamp för att ge Pikachu en rejäl knogmacka?

Trots det Tekken-inspirerade namnet och det faktum att Tekken-gänget utvecklat så påminner det faktiskt inte överdrivet mycket om just Tekken alls. Istället är det en helt unik variant på slagsmål som egentligen inte påminner om något jag sett tidigare. Man springer snabbt runt på arenorna i ett tredimensionellt perspektiv, men genom att göra särskilda attacker förvandlar du istället spelet till tvådimensionell fighting med möjlighet att göra mer skada.

Att gå igenom träningsläget är absolut livsnödvändigt då du ofelbart kommer att missa massor av de finesser som finns här genom att prova dig fram på egen hand. Det finns ett fiffigt system för kontringar, intrikata dash-attacker och fantastiska möjligheter att finta sin motståndare med mind games. Själva blockerandets upplägg för närmast tankarna till hur det fungerar i Mortal Kombat-serien och det gäller att lära sig läsa motståndarna för att kunna förutse vad som händer härnäst. Den som behärskar Pokkén Tournament DX kommer kunna banka sin motståndare gul och blå på ett sätt som sällan är möjligt i andra spel.

Om det beror på ålder eller ovana ska jag låta vara osvuret, men för min egen del spelade jag igenom träningsläget tre gånger för att verkligen få allt att sitta, såpass utvecklat är det faktiskt och då har jag ändå spelat det mesta i genren värt namnet. Varje gång det skiftas mellan slagsmål i två och tre dimensioner, är det nästan som att spela två helt olika spel där nya möjligheter läggs till medan andra försvinner. Flera varianter på supermätare finns också och det gäller att veta vilken som gör vad. Tyvärr gör det också att spelet för barn, som man kan tänka är viktig målgrupp med tanke på temat, troligen aldrig kommer göra annat än trycka på knapparna febrilt. Och det djupa spelsystemet gör också att om du inte behärskar allt så kommer du bli ett lätt offer för nämnde knapphamrare och förmodligen själv till slut idka den strategin.

Ett väl utbyggt singleplayerläge finns inkluderat och skulle i teorin kunna fungera som ett bra tillfälle att lära sig spelet bättre innan man ger sig i kast mot mänskligt motstånd. Tyvärr är denna bit lite för japansk och alldeles för tråkig för att jag ska orka klättra i de fyra ligorna, och motståndet är dessutom förvånande lågt ställt. Det gör att jag oftast bara sitter och förstrött trycker på knapparna medan jag röjer mig framåt. Då hjälper det inte att jag hela tiden tjänar poäng jag kan dela ut till mina Pokémons för att göra dem ännu lite bättre. Då är de dagliga utmaningarna som finns betydligt roligare, och de jag haft mest utbyte av under recensionsperioden.

Så vad har hänt tekniskt sedan Wii U-spelet då? Egentligen inte mycket, men trots det är spelet betydligt snyggare. Färgerna har fått betydligt mer lyster, det flyter bättre även när specialeffekter staplas på hög och är allmänt trevligare att se på. Med det sagt så är det fortfarande såpass blockigt att det inte råder någon tvekan att det inte är utvecklat för Switch från grunden. Ett spelläge kallat Team Battle har också lagts till där jag får spela med tre figurer mot tre andra. Det förändrar ganska lite i grunden, men gör striderna längre och faktiskt lite roligare.

Jag ser absolut kvaliteterna med detta spel. Pokkén Tournament DX har något unikt och det gillar jag. Ett slagsmålsspel med Pokémons är en bra idé. Men Bandai Namco har fyllt det med alldeles för mycket och gjort det tillkrånglat. Ta bara en sådan grej som att spela mot folk, vilket ju är det roligaste i fightingspel. Upplägget där man springer fritt och plötsligt zoomar in för tvådimensionell fighting gör att spelet körs på delad skärm, och det har gjorts så att båda spelare får en liten widescreen-ruta var med stora färgkanter som fyller ut ungefär hälften av bilden. Den ser konstigt ut på min TV hemma och gör det helt hopplöst plottrigt i bärbart skick.

Pokkén Tournament DX kommer solklart att få en uppföljare tids nog. Då hoppas jag att Bandai Namco tar och bantar väldigt mycket från vad som i grunden är genialiskt fiffigt. Det är för mycket idéer och för splittrat för att jag ska vilja investera tiden att verkligen lära mig allt. Att slå någon på käften är bland det mest basalt tillfredsställande man kan köra i spelform, och den känslan saknas tyvärr här medan jag istället febrilt letar vilken av knapparna jag bör trycka på.