Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands /
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Cuphead

Cuphead

Efter åratal av utveckling och förseningar är Cuphead äntligen här. Men är det ens i närheten av lika underhållande som snyggt?


Jag hinner egentligen inte mer än starta spelet innan håret på armarna ställer sig i givakt. Det är det där omisskännliga ljudet av pickupen mot en LP-skiva sekunderna innan en låt ska börja som sprakar i hemmabiosystemet. Det räcker för att vagga in mig i rätt stämning, och jag slungas direkt in i en underbar värld baserad på det tidiga 30-talets tecknade TV-serier såsom Betty Boop, Popeye och Disneys Silly Symphony. Till och med min Gamerpic ser ut att vara Technicolor-färgad så ingenting ska sticka ut och störa illusionen av att detta är en interaktiv urgammal kortfilm.

Cuphead-utvecklarna löper hela linan ut och varje bana jag spelar presenteras som just en kortfilm från 1930, och är så makalöst vackra att jag hela tiden måste föra handen mot hakan för att manuellt stänga munnen den vägen. En typisk bana består endast av en bossfight som under stridens gångs skiftar form och attackmönster ett otal gånger, medan min roll blir att överlista ruskpricken och försöka komma på vad jag ska göra för att hålla mig själv vid liv samtidigt som jag dänger motståndaren.

Cuphead
Cuphead är löjligt vackert och det händer hela tiden saker runt omkring tack vare en oerhörd omsorg om detaljerna.

Detta är lättare sagt än gjort. Ta exempelvis häxan Hilda Berg som flyger på en kvast med trampor. För att besegra henne måste jag hoppa in i ett pyttelitet flygplan och skjuta så mycket det bara går, men varje gång hon fått tillräckligt med stryk hittar hon på något nytt. Hilda börjar med att skratta och skicka fågelmedhjälpare mot mig, varpå hon själv gör snabba utfall. När hon märker att det inte fungerar förvandlas hon istället till något slags flygande korsning mellan ett får och en tjur som gör betydligt mer oberäkneliga attacker, innan hon förvandlas till två dansande gudinnor som lägger ut klot som spyr ur sig dödlig eld. När den inkarnationen är spöad blir det istället en Cupido-liknande varelse jag får tampas med som pepprar mig med målsökande skott. Till sist försöker Hilda i sin egen kropp igen, innan allt urartar i en kamp mot en månskära med häxnäsa och ögon samtidigt som ufon gör livet surt för mig.

I förhandssnacket har det handlat mycket om hur svårt Cuphead är. Jag vill dock direkt slå fast att det visserligen är en rejäl utmaning, men att det här inte är något nytt Super Meat Boy. Ta Hilda Berg som exempel, som visserligen är en av de tidigare bossarna (jag tänkte försöka bespara er spoilers). Ingen av hennes förvandlingar är egentligen speciellt svår att besegra. Svårighetsgraden kommer istället från att du måste dänga alla varianter av henne under en och samma runda. Och när du väl gjort det första gången är risken stor att du belönas med ett tämligen mediokert betyg.

Cuphead
Även om Cuphead-banorna mestadels inte innehåller något annat än en lång bossfight så är de oerhört varierade rent spelmässigt.

Cuphead är utformat på ett sådant sätt att varje bana och varje bossfight ska ha ett rejält omspelningsvärde där du kan försöka klara banan utan att nyttja superattacker, utan att förlora liv och så snabbt som möjligt. Dessutom finns ett pareringssystem som flyktigt känns inspirerat av spel som Ikaruga och Street Fighter III. Genom att slunga dig hejdlöst mot alla tydligt rosa fiender eller avlossade projektiler och trycka på A-knappen, kan du studsa på dem samtidigt som de besegras. Det finns en uppenbar risk med att försöka dock, av den enkla anledningen att misstag betyder att du förlorar liv.

Och liv har du inte så mycket av. Du kan visserligen få mer, men då blir dina vapen svagare istället. Det finns hela tiden en fin balans mellan de olika puffror och finesser som Cuphead kan använda sig av och du kan bara aktivera ett fåtal åt gången. På så sätt bibehålls utmaningen samtidigt som jag ändå får chansen att skräddarsy upplevelsen efter det som passar mig. Tycker du exempelvis att timingen av pareringssystemet är en mardröm, kan du enkelt göra så att det aktiveras automatiskt, men då kan du å andra sidan inte använda möjligheten att vara odödlig samtidigt som du "dashar".

Cuphead
Det gäller att hela tiden komma på hur man besegrar varje boss, som dock ofta skiftar skepnad. Du får alltså lära sig flera mönster för varje boss.

Det här fungerar alldeles utmärkt och Studio MDHR har gjort ett gott jobb med att få till ett roligt och varierat spelsystem, tämligen fritt från frustration. Vår huvudperson har autofire att begagna sig av så du slipper frenetiskt knapphamrande, han kan som sagt dasha och parera, tål tre träffar i grundutförande och laddar upp små supermätare som kan användas till superattacker. Inget är egentligen särskilt unikt, utan utvalt för att det fungerar, ger ett intuitivt spelsystem och framför allt är roligt att använda.

Att kunna hålla in skjutknappen och låta Cubhead peppra hejvilt medan jag fokuserar på avancerat hoppande, parerande av rosa skott och galant undvikande av det som kastas mot mig med dashar - är förbaskat underhållande. Det jag gillar bäst i de flesta spel är ju just bossfighterna, och att få ett helt spel tillägnat detta med den tjusigast designade grafiken på år och dag är verkligen lilla julafton.

Cuphead
Återspelningsvärdet är högt. Detta är inte ett spel du kommer känna dig klar med i första taget.

För att få ett hum om hur spelmelaniken känns, skulle jag beskriva den som en korsning mellan Mega Man 3 och Super Probotector. Det är direkt och snabbt, och här finns även finesser som att kunna trycka in RB för att stå stilla och skjuta runt mig i åtta riktningar. Idén med onödigt hård bestraffning för att ramla ner i hål eller på vassa taggar har också setts över och gjorts mer modern. Nu tappar Cuphead en av de tre träffar han tål per bana istället för att omedelbart dö. Att på tuffa plattformspassager högt ovan molnen missa en lurig avsats är alltså nödvändigtvis ingen katastrof.

Cuphead
Cuphead
Cuphead
Cuphead