Raid: World War II

För fyra år sedan släppte Starbreeze Studios deras fenomenala Payday 2, och sedan dess har en rejäl utmanare lyst med sin frånvaro. Det var en skön blandning mellan ett taktiskt rollspel och action ur förstapersonsperspektiv, och hur man än vrider och vänder på det hela så var det ett briljant koncept som gick längre än vad många hade räknat med. Det gick bland annat att observera på de fantastiska försäljningssiffrorna och nu vill studion ge sig på ett liknande projekt med deras senaste onlinespel Raid: World War II. Även om likheterna är slående så har Raid: World War II en egen identitet. Det märks tydligt att de har försökt att bygga vidare på framgångarna med Payday 2 genom att erbjuda mycket av samma infrastruktur, men tyvärr misslyckas de helt och hela spelet känns mer som ett slarvigt utförande.

Raid: World War II välkomnar oss till kontoret för krigföring och istället för gangsterklichéer, á la Payday 2, baseras det här onlinebaserade actionspelet på andra världskriget. Direkt i början fick jag välja en av fyra klasser och här gick jag mest på magkänsla genom att återspegla min egna personlighet för att göra min roll desto mer självklar. Men tyvärr kändes det aldrig som jag fann min egna specialitet eftersom alla klasser kändes exakt likadana, och redan under spelets tutorial började jag ana vart det här skulle ta vägen. Det vore väldigt lätt att bara såga Raid: World War II rakt igenom eftersom utvecklarna själva har sagt att det bäst ska jämföras med Payday 2, men även om jag försöker se deras senaste spel som en helt egen onlinerökare så är det fortfarande ett uselt sådant.

För en van onlinespelare så kan jag inte förstå hur någon människa i världen ska kunna välja det här före alla andra onlinespel som finns ute på marknaden. Även om naturalism inte står i centrum så har utvecklarna varit tydliga med att förmedla att de har lagt ner mycket arbete med att skapa spelets vapnen på rätt sätt, och tyvärr har detta tagit fokus från mycket annat. Med tanke på alla de frenetiska actionsekvenser som förekommer så är det otroligt viktigt att vapen får rätt tyngd och balans. Därför känns det skönt att åtminstone spelets vapen- och sprängljud har bra tryck i sig och är tillräckligt distinkta för att bidra till den audovisuella upplevelsen. Just detta gör Starbreeze Studios riktigt bra men i övrigt fallerar det rakt igenom.

Jag har spelat i totalt tio timmar och det är mer än tillräckligt för att inse vilken bortkastad tid det har varit. Grundpremissen går ut på att du och dina onlinevänner ska klara en rad olika uppdrag och alla uppdrag är dessvärre otroligt repetitiva. Bland annat går en bana ut på att du ska hämta en bomb, placera den på ett utvalt ställe, detonera den och försvara dig genom att döda alla attackerande fiender. Nästa uppdrag på samma bana går i mångt och mycket ut på samma sak. Du ska stänga av en ventil, försvara dig mot attackerande fiender, springa tillbaka för att vida på samma ventil - igen - och försvara dig mot attackerande fiender.

Visst, allt det ovannämnda hade kunnat fungera om spelmekaniken hade varit bättre. Men buggar, egendomlig bandesign och urkorkade fiender förstör hela upplevelsen. Att smyga är i stort sett omöjligt och även om jag står väl dold bakom ett föremål så får fienderna syn på mig, ändå. Problemet med fienderna är dock inte bara deras röntgensyn, utan också hur de rör sig och agerar i olika situationer. De är aldrig särskilt smarta och de föredrar hellre att springa rakt ut i skottfältet än att ta skydd, och de obevekliga vågorna av urkorkade nazister kombinerat med bristen på sann uppdragssortiment skapar en monoton spelupplevelse i sin helhet.

Precis som i fallet Payday 2 broderas klasserna ut i kunskapsträd att klättra i, fyllt med förmågor och bonusar. Om du vill bli så effektiv som möjligt gäller det att samla erfarenhetspoäng och det gör du genom att vara så delaktig som möjligt i spelets uppdrag. Tyvärr känns inte det heller särskilt tillfredsställande och sällan har jag brytt mig så lite om XP som i Raid: World War II. Vad detta beror på vet jag faktiskt inte, men troligtvis rör det sig om att spelet saknar den där rena och genuina spelglädjen.

Det känns inte alls som att det är samma team som skapade Payday 2, utan mer som ett utvecklingslag som är helt nya i genren och som har tagit inspiration från ovannämnda speltitel. Payday 2 fungerade riktigt, riktigt bra och under mina timmar med spelet lade jag knappt märke till någon spelförstörande bugg alls. Visst, buggar kan ur mitt perspektiv uppfattas som underhållande ibland men inte om det blir som i fallet med Raid: World War II. Två gånger tvingades jag starta om spelet för att det kraschade totalt, och inte sedan Battlefield 4 har jag upplevt ett trasigare onlinespel.

Jag har lagt ner oändligt mycket möda med att försöka hitta några ljusglimtar från spelet, och bortsett från ljudet som smattrar från vapnet så kan jag dessvärre inte hitta några. Jag måste också passa på att nämna den spektakulärt dåliga grafiken och hade jag inte haft en susning om att jag satt och lirade ett Playstation 4-spel så hade jag gissat på att det var ett tidigt spel till Playstation 3. Det ser helt enkelt för dåligt ut ur ett tekniskt perspektiv och inte ens det lyckas rädda Raid: World War II från ett bättre betyg.

Tyvärr blir Raid: World War II ännu sämre om du spelar själv och kastar dig in i singleplayer-kampanjen mot datorn. Dina datorstyrda medhjälpare beter sig nämligen exakt lika korkat som spelets fiender och står mest och skjuter på vinst och förlust när en flod av illasinnade nazister attackerar från alla möjliga håll. Jag blir tyvärr en smula gråtfärdig när jag inser hur trist och bristfälligt allting känns och vilken missad möjlighet det här var till att skapa ett mycket återspelbart actionspel i den här omåttligt populära genren.