I Pentadimensional Games titel Megaton Rainfall är det din uppgift att axla rollen som en gudomlig varelse med uppgiften att beskydda jorden från ett utomjordiskt anfall. Och lyckas du med detta kan du se fram emot svaret på den eviga frågan om vad som egentligen är meningen med livet. Något att kämpa för.
Skalan på världen i Megaton Rainfall slår det mesta jag sett i spelväg tidigare och här kan du galant röra dig från jordens yta ut till gränserna för vårt solsystem - och såklart allt däremellan. Det är på flera sätt lite av en gudasimulator där du kan röra dig fritt vart du vill och slippa känna dig begränsad. Du är ju trots allt jordens beskyddare så det är inte mer än rätt att du får chansen att vara sådär härligt överkraftfull.
När du kommer från rymden och närmar dig jordens yta, laddar spelet galant in städer och terräng sömlöst utan några som helst separata laddskärmar, vilket imponerar. Vad som däremot inte imponerar lika mycket är det grafiska. Du kan stöta på fotgängare med vad som tycks vara rigor mortis i ansiktet som fastnat i trottoarer och mellan varven stöter jag på bilar som kör igenom varandra utan att det blir någon kollision. Å andra sidan, att bara flyga genom molnen och se solstrålarna lekfullt lysa igenom dem är lika vackert som avslappnande och ger ett lite annat perspektiv till beskyddarverksamheten. I förstapersonsläge syns dessutom din karaktärs armar och ben, vilket jag tycker är ett trevligt inslag som gör allt mer levande.
Megaton Rainfalls många olika uppdrag är tämligen actionspäckade och låter dig peppra fiender med rosa blixtar som galant avfyras ur dina nävar. Det fungerar på flera sätt som en förstapersonsskjutare, och i början av varje fiendevåg stormar utomjordingarna bebyggelse och du måste dräpa alla så snabbt det bara går. Eftersom du trots allt är gudomlig håller du inte på med trams som livmätare, men misslyckas du däremot med att vakta städer på ett bra sätt är du stekt.
Storyuppdragen är på flera sätt enkelt utformade och erbjuder inte särskilt mycket variation. Undan för undan får du dock fler egenskaper som att kunna sakta ner tiden samt möjligheten att utföra förödande superattacker. Det är simpelt i upplägget även om det mellan varven känns som en bombastisk storfilm där stora byggnader rasar samman medan du flyger mellan bråten. Andra gånger känns det mest frustrerande, där dina egna missade skott kan skada den stad du försöker försvara.
Varje fiendeskepp har en svag punkt, men att pricka den är lättare sagt än gjort medan du flyger omkring. Inte blir det heller enklare av att fienden är väldigt snabb och det faktum att spelkontrollen är lite stel. Det blir ännu värre när du träffas av hinder och dessutom tumlar iväg i någon slumpmässsig riktning. Att hålla koll på var du är och vart du ska är också en utmaning i sig och bidrar tyvärr till att sänka underhållningsvärdet.
Musiken i Megaton Rainfall är inte så tokig där den stämningsfulla technon tillför känsla medan du flyger fritt i spelet, men samma låtar spelas även när du är mitt i en hektisk strid och det känns inte riktigt rätt. Å andra sidan är dialogerna med skaparen (japp, även en gudomlig varelse måste ha en chef) underhållande att lyssna till mellan uppdragen. Det kanske inte når de filosofiska aspekterna av The Talos Principle, men är tillräckligt bra för att skänka djup till vad som annars egentligen bara är ett actionspel med en twist.
Om du är ute efter ett lite mer unikt actionspel med rymdtema så kan Megaton Rainfall absolut vara något för dig. Visst finns brister som den inte helt polerade grafiken och den ibland oföljsamma spelkontrollen, men det är faktiskt kul att få ha halvt obegränsade förmågor och uppleva att det faktiskt följer ett visst ansvar med stora krafter - som en vis man en gång sade.