Outcast: Second Contact

Via en introduktionssekvens som skulle kunna konkurrera ut valfri Martin Scorsese-rulle vad gäller längd, möter jag premissen för Appeals remake av det klassiska 90-talsspelet Outcast, nu med undertiteln "Second Contract." Mänskligheten har nått en banbrytande punkt i forskningsvärlden, i och med så kallade "Ubiqui Strings". Detta genombrott, gjort av en viss professor William Kauffman, möjliggör resande till andra dimensioner. Men andra skri hävdar att tekniken måste förbättras ytterligare innan säkert användande kan garanteras, och det dröjer inte länge förrän saker och ting går fel.

Jag får, i egenskap av Cutter Slate (supermacho kommandosoldat 101), reda på att en extremt viktig komponent försvunnit in genom en portal och därefter lämnat den öppen. Och det är omöjligt att stänga anslutningen utan sagda komponent. Vilket betyder att världen sakta med säkert håller på att sugas in och hamna gud vet var. Det blir därför upp till Cutter (med tillhörande manskap) att kasta sig in i parallella universum för att hämta hem paketet. Väl inne vaknar han upp i den färgglada världen Adelpha, liknande vår och befolkad av vad jag skulle skriva av som utomjordingar. Men dessa varelser verkar förstå det mesta Cutter har att säga. Vilket visar sig vara en hel del, då både manskap och utrustning på något mystiskt sett försvunnit under transporten. Kanske man skulle ha forskat lite mer trots allt?

När väl spelet drar igång har jag helt plötsligt mycket mer att stå i. Lyckligtvis ser Adelphas invånare dig som ett ypperligt verktyg att använda mot världens egna förtryckare, och lovar dyrt och heligt att hjälpa dig om du hjälper dem. Och efter en klassisk tutorial som ger mig nostalgirysningar med anledning av dess enkelhet, bär det av genom portalen (som inte alls ser ut som en äldre version av ringen i valfri Stargate-upplaga). Ganska direkt när jag landar stöter jag på patrull. Det visar sig att större delen av omvärlden med ens verkar känna till mig och vad jag kommit för, och vill således helst se mig död.

Det leder till handgemäng, och till mitt första klagomål. I enlighet med den tidsålder från vilket spelet härstammar, finns här ingen livmätare som fylls på automatiskt. Och innan du hunnit plocka på dig lite tyngre vapen så har du enbart din trofasta pistol (komplett med nästintill självlysande lasersikte som sträcker sig hela vägen fram till målet) att lita på. Förbered dig på att dö några gånger innan du kommer vidare. Vad jag antyder här är att svårighetsgraden är lite för hög inledningsvis. Men vad gör det när du kommit över hindret och lite senare inser att du kan experimentera med både omgivning och tillhandahållna leksaker för att tukta motståndet?

För då det bara finns sex vapen att använda, krävs det lite fifflande för att få ut det mesta av bössan. Varje vapen går att uppgradera och olika doningar passar som bekant bättre i vissa lägen än andra. Det alltid lika klassiska knepet att, på säkert avstånd, sätta välplacerade skott i huvudet på intet ont anande fiender funkar ju alltid. Eller vill du hellre ta din helautomatiska pistol, smyga fram och sedan göra processen utdragen och intensiv? Valet är ditt. Oavsett vilket sätt du väljer så kommer du i alla fall inte bli besviken på hur doningarna känns, eller låter. Lagom mysiga ljudeffekter går hand i hand med snabb respons då du skjuter. Det hela påminner mig lite om det kultförklarade Doom ur den aspekten. Det skulle vara om fienderna kunde stupa lite lättare dock.

Väljer du istället att ta den mer subtila vägen, som uppskattas av Adelpha-folkets äldre, kan möjligheten att göra sig osynlig passa som handen i handsken. Eller någon av de andra tio tillbehören. Använd vad du tycker passar bäst och arbeta dig sedan igenom totalt sex regioner av Adelpha, alla med sin egen unika stil och attityd.

Den grafiska stilen föll mig direkt i smaken. Från den första mellansekvensen (vars stil påminde om det mysiga 1954: Alcatraz) till karaktärsmodellerna och miljöerna. Karaktärerna påminner om Borderlands och Telltale Games verk medan omgivningarna påminner om Enslaved, om vi nu ska plocka fram de moderna referenspunkterna. Det är snyggt och ger mig pirrande 90-talsvibbar. Vilket jag också misstänker är meningen. Animationerna i ansikten kunde dock ha förbättrats lite, då det känns lite för stela och enligt mig består mest i att karaktärens mungipor rör sig upp och ner.

Så, en omfattande värld att ränna runt i, utmanande svårighetsgrad och grafik som tar dig tillbaka... Håller det för en rekommendation? Absolut. Men jag vill ändå gå in på varför jag sätter ett, för vissa kanske förvånande lågt betyg. Jag brukar grunda min bedömning dels i spelets kvalitéer (tekniska aspekter) men också vilken känsla jag får av det. Känner jag att jag vill hoppa in med huvudet före och spendera timmar i spelvärlden? Blir jag underhållen? Känns det roligt att spela? Jag tar det och kombinerar med sagda kvalitéer.

Med det sagt vill jag poängtera några detaljer som enligt mig sänker betyget. Det är inget fel på spelkontrollerna eller flytet i sig, men jag upplevde ändå lite irritationsmoment. Spelkontrollernas känslighet känns lite obalanserad och tycktes skifta från session till session (och jag har inte pillat på reglaget). Sen har vi smådetaljer som lite misstänksam kollisionshantering (jag fastnade vid en kant som skulle gå att hoppa över, men icke), och obalanserad skärmuppdatering. Det är inte obalanserad som i att den sjunker i tid och otid, utan jag misstänker ojämn tid mellan varje bildruta (tiden mellan varje bild per sekund). Detta leder till mikroskopiska hack i flytet och något som, i alla fall hos mig, sabbat upplevelsen då framför allt skjutande blir lidande.

Mitt andra "klagomål", som kanske snarare är en fundering, är att jag sällan kände det här suget att fortsätta spela. Se vad som finns bakom nästa hörn. Försöka igen efter att ha blivit nedslagen av en fiende. Se hur snyggt konstruerad nästa fälla (det finns fällor här och var) var kontra de andra... Detta är helt klart ytterst subjektivt, så se därför inte min sexa som ett nederlag. Spelet har sina starka kort, såsom ett ytterst ostigt headset som bara skriker 90-talsfuturism. Eller en omfattande värld där den som älskade originalet för allt vad det hade att erbjuda, säkerligen kommer känna sig hemma.

Är det en värdig hyllning till originalet? Ja. Gillade du originalet? Då kan du plocka upp det här. Är jag lite väl hård då det inte föll mig helt i smaken? Möjligen. För det är i grund och botten ett bra spel, är nog bara jag som såg det som "okej".