Road Rage

Jag har haft tur under alla år jag spelat på konsol, det är jag väldigt medveten om. Det har alltid funnits dåliga spel på alla format där många knappt ens kunnat räknas som färdiga titlar. Men det är först nu jag faktiskt fått snubbla över ett sådant som skribent och det är nästan chockerande. Road Rage är det första spelet jag haft äran att spela från soffan i klass med ett Steam Greenlight-spel.

Det påstås att Road Rage är en form av andlig uppföljare till spelet Road Rash, en klassisk spelserie vars historia började vid 1991 på Sega Mega Drive och har sedan dess haft flertalet uppföljare och nysläpp. Det är en älskad spelserie och jag kan se varför, med spelets, i alla fall i nysläppen som kom efteråt, väldigt dåtida grunge-charm och känsla av virvlande hastighet medan motorcyklister tävlade bland städer och landsbygd vilt sparkandes och viftandes med klubbor för att vinna över motståndet. Det är en klar kultklassiker från tiden då Electronic Arts inte bara släppte komplicerade butiksmenyer.

Road Rage är inte Road Rash. Det kan jag säga direkt. Originalet handlade om lättsam racing och en charmig underground-kultur med entusiasm. Road Rage från i år är snarare en lågbudget Cannon-rulle än något annat. Både i visuell stil och kvalitet. Spelet utspelar sig i Ashen City, en fiktiv stad som en gång i tiden var ett kulturellt paradis med variation, gemenskap och en blomstrande ekonomi. Sen kom kollapsen som förvandlade Ashen City till ett kriminellt paradis. Gäng och korrupt polis styr gatorna (eller det är i alla fall vad spelet påstår) och våld är den viktigaste valutan, tätt följt av motorcyklar och ovårdat språk. Vi spelar som Reef Jackson, en person lika monokrom i personlighet som spelets färgskala, som tar sig från distrikt till distrikt genom att vinna race och genomföra uppdrag.

Uppdrag är antagligen lite för givmilt då det är snarare sysslor som är löst förankrade via telefonsamtal som kontext. Dessa sysslor varierar genom traditionella race, att jaga reda på andra gängmedlemmar vi ska klubba, fly från poliser eller andra småsaker. Det är aldrig något kreativt de gör. Spelet har 42 stycken huvuduppdrag som ärligt talat inte skiljer sig nämnvärt från spelets 56 sidouppdrag med liknande upplägg, fast där slipper vi i alla fall de horribla telefonsamtalen. Dessa telefonsamtal blir alla upplästa från textrutor på en stelfrusen telefondisplay som täcker stora delar av skärmen så vi slipper i alla fall försök till ansiktsanimationer och mellansekvenser, vilket jag kan se som en lättnad med tanke på resten av spelet.

Men det hade kvittat om uppdragen saknade variation eller om storyn hade varit väl presenterad om spelet hade varit roligt att spela. Så är dock inte fallet då Road Rage i stundtals fyller minimikraven för att kallas funktionellt. Vi lämnar aldrig motorcykelsadeln under spelets gång vilket fick mig att hoppas på att det i alla fall lagts lite omtanke på körkänslan och fysiken. Men det har utvecklarna Team 6 inte direkt gjort då att brumma runt Ashen City får det första Watch Dogs att kännas som en simulator. Det finns olika motorcyklar att låsa upp och välja mellan, som påstår sig ha olika fördelar och nackdelar, men jag skulle ljuga om jag sade att jag kände markanta skillnader mellan dessa eller resultaten av när jag uppgraderar dessa.

Känslan av hastighet är helt avsaknad samtidigt som problematiken att kontrollera motorcykeln kvarstår. Detta gör att svängar ofta kan vara komplicerade att ta och slutar med att jag smäller rakt in i en byggnad. I alla fall de gånger jag inte försvinner genom väggarna eller bara exploderar av att råka nudda något annat. Det händer ganska ofta att spelets geometri låter mig passera genom föremål, oftast lyktstolpar och pelare, när jag susar fram genom Ashen. Om detta är slarv eller något utvecklarna medvetet gjort för att underlätta för spelare kan jag inte säga. Det är hur som helst väldigt inkonsekvent att spela.

Utöver motorcykeln så har vi fler kosmetiska val att göra, som att byta ut vår förare eller välja olika vapen att använda. Våra tillhyggen varierar mellan allt från basebollträn och hockeyklubbor till motorsågar och selfiepinnar. Detta är som sagt inte mycket mer än utseendemässiga förändringar som fortfarande känns väldigt knöliga att använda medan vi försöker klubba ner motståndare. Motståndare som vi sällan behöver klubba ner för deras artificiella intelligens är så undermålig att de ändå oftast kommer fastna, köra fel eller krocka under uppdragens gång.

Till sist har vi spelvärlden som är genuint död. Det vandrar runt ett par civilister längst med trottoarerna och det finns ett fåtal bilar som brummar runt på gatorna. Men i övrigt så är detta inte en spelvärld värd att utforska. De olika distrikten, kreativt namngivna saker som Subtroit (Suburban Detroit) eller Chitaly (Chinese Italy) ser alla distinkta ut rent visuellt, detta måste jag medge. Men upplägget och strukturen är alla liknande med samma nystanliknande upplägg. I de ovan nämnda dialogerna så nämns även att de olika distrikten också har helt olika förutsättningar för sin befolkning. Som hur Chitaly är fast i ett kontinuerligt gängkrig, något som aldrig på något sätt faktiskt skildras. Världen är statisk och likgiltig medan berättandet är irrelevant och skrattretande.

Road Rage är utan tvekan ett av de sämsta konsolspelen jag spelat i hela mitt liv. Det är som bäst fullständigt ofärdigt, genomgående trasigt och ett rent slöseri med Unreal Engine 4 som puttrar under huven. Känslan att spela är stel och artificiell, buggarna är många och även musiken är fruktansvärt enformig och bara fortsätter i bakgrunden oavsett vad jag gör eller liknande. Det här spelet känns lika dåligt som Ride to Hell: Retribution, även om det verkar osannolikt. Undvik Road Rage för allt ni är värda. Undvik om din psykiska hälsa är dig kär. Undvik, undvik, undvik. Som pesten.