Black Mirror

Innan Charlie Brookers "Twilight Zone"-flirtande Netflix-succé med samma namn började vinna science fiction-älskares hjärtan 2011 var varumärket direkt och enbart länkat till den lilla tjeckiska studion Future Games peka/klicka-pärla med samma namn. Med det sagt är det lätt att förstå varför spelserien, med sina tre kapitel, fallit i glömska, serien har nämligen befunnit sig i ett sex år långt vilostadie. Efter en tids vila haffade dock det svenska företaget THQ Nordic den ruggiga deckar-serien och helt plötsligt var det dags för en reboot, och det står klart att serien växt till sig en del genom åren.

Återigen får spelarna inta rollen som en av de många familjemedlemmarna i Gordon-klanen för att komma underfund med vad det är för ondskefulla högre krafter som lurar i familjens ohyggliga herrgård. I årets kapitel, som utspelar sig år 1926, följer vi David Gordon, som tagit sig från sin mors hem i Indien till det kalla Skottland efter att ha nåtts av den bittra nyheten att hans far nyligen dött på ett ritualistiskt vis. David måste återvända till familjens massiva bostad "The Black Mirror House" för att återta denne enligt faderns testamente men väl på plats märker han att någonting inte står rätt till. Det är någonting den kvarvarande familjen på faderns sida inte berättar och redan första natten han spenderar i herrgården ser han individer som inte ska vara där, som inte ska kunna vara där - människor som ska vara döda sedan länge.

Det första som slår mig när jag satt igång med Black Mirror är hur välskrivna spelets karaktärer är. Det står klart att protagonisten bär moralfanan redan med dennes första steg genom herrgårdens portar. Den kvarlevande familjen och några av familjens anställda är klart upprörda över att David nu befinner sig på plats och verkar koppla honom till hans fars psykiska obalans, detta görs inte mindre tydligt när de får reda på att David hallucinerat. Det är svårt att, som spelare, veta vem av karaktärerna som går att lita på vilket gör varje intrig än mer engagerande.

Vissa möten med karaktärer sker även ur bild - du kan alltså snoka omkring i ett rum du inte får befinna dig i och helt plötsligt höra en av familjemedlemmarna fnysa från andra sidan rummet, vilket ger en känsla av konstant övervakning. Som i vilket peka/klicka-lir som helst finns såklart, utöver möjligheten att just peka och klicka sig fram, möjligheten att samtala med övriga karaktärer (någonting som är en viktig del i spelets progression). Vissa dialogmenyer ger dig även möjligheten att ljuga, alternativt berätta sanningen för frågvisa familjemedlemmar vilket trappar upp den spända stämningen ytterligare.

Så, att inte alla vill David väl står klart från start. När det gäller faktiska fiendekonfrontationer finns, trots att de känns som en onödig utfyllnad, även sådana i Black Mirror. När Davids hallucinationer uppenbarar sig tvingas spelaren att springa fram till dessa loopande scener som spelas upp och interagera med specifika föremål vid rätt tillfälle för att komma vidare. Av någon anledning får dock inte David stå för nära dessa andar för länge för då ballar de ur och tar ett bett ur Davids hals och spelaren tvingas ut i en "du dog"-laddskärm samt tvingas göra om det interaktiva ande-pusslet. Dessa fiendekonfrontationer känns otroligt underligt stela och det känns som att dessa tryckts in enbart för att spel "ska" ha dessa. Det finns dock minimalt med egentliga hot så döden är lätt att hålla sig borta från.

Black Mirrors handling och dess karaktärer som ständigt levererar intressant dialog inspelad av (nästan) enbart skickliga röstskådespelare imponerar genom hela den 8-9 timmar långa upplevelsen. Det finns dock en annan viktig aspekt som tyvärr lämnar mycket att önska - den tekniska. Tekniskt sett är Black Mirror, åtminstone till konsol, en röra och det drar ner upplevelsen ganska rejält. Det är heller inte några enstaka tekniska fel vi pratar om här, det är det tekniska som helhet. Förutom horribelt lagg och viss "screen tearing" är kontrollerna riktigt frustrerande.

David styrs med vänster styrspak, interagerar med föremål samt individer med en knapp på handkontrollen och har utöver den fasta peka/klicka-kameran en rörlig sådan som styrs med höger styrspak. Dessa tvinnade kameraval rör verkligen till det för spelaren då den rörliga kameran drar tillbaka när spaken släpps samt att kameran inte låter dig flytta den hur långt som helst. Detta innebar att jag vid flertalet tillfällen inte kunde se David på skärmen alls då spelet antar att jag kan lösa kameravinklarna genom att röra på höger styrspak, när jag egentligen inte ens kunde röra kameran så långt åt hållet David promenerade. David rör sig även som ett kylskåp på hjul och är riktigt jobbig att styra från början.

Utöver kontrollhanteringen är det som är mest påtagligt störande de horribelt långa (och många) laddningstiderna. Varje gång David går genom en dörr till ett annat rum möts spelaren av en paus på ungefär trettio sekunder och med tanke på att The Black Mirror House är en herrgård med rejält många rum så förekommer dessa otroligt ofta. Alldeles, alldeles, alldeles, alldeles, alldeles för ofta. Av de omkring åtta timmarna jag spelade kan jag nog konstatera att åtminstone två av dessa tillbringas med att vänta ut spelets alla pauser, medan nästa rum laddas in i konsolens arbetsminne.Black Mirror är inget krävande grafiskt mästerverk och lider trots det av flertalet bildproblem - ändå laddas texturer in rumsseparerade med varje rumsbyte. Knappast en aspekt som förstör hela upplevelsen men ändå otroligt frustrerande.

Turligt nog räddar handlingen, de vackra omgivningarna, de runbaserade pusselsekvenserna där spelaren måste koppla ihop mönster för att komma vidare i handlingen samt karaktärerna spelet som helhet men betyget kan dessvärre inte få betyget dessa fantastiska aspekter förtjänar på grund av de många tekniska problemen. De som lirat föregångarna, alternativt är fans av det tidiga tvåtusen-talets gotiska peka/klicka-spel kommer garanterat ha kul med 2017 års Black Mirror och några av spelets tekniska problem patchas förhoppningsvis bort framöver. Det är bara synd att ett så charmigt lir inte kan få betyget det förtjänar.