City of Brass

City of Brass är fortfarande i Early Access, denna recension är baserad på version 0.3 av spelet. Vi på Gamereactor tar oss friheten att recensera spel i Early Access, då utvecklarna känner sig redo att ta betalt för spelet.

När jag för första gången utforskar den labyrint av gator, hus och korridorer som denna stad av koppar består av kan jag bara tänka på en fråga, varför är miljöer och städer som denna så outforskade i dagens spelvärldar? Vi har visserligen Prince of Persia-serien, men det har gått närmare ett årtionde sen vi hörde något nytt på den fronten. Det fanns visst också något obskyrt Dungeons & Dragons spel, Al-Qadim: The Genie's Curse, från 1994. Extinction, som ska släppas under våren 2018, verkar också ha en något liknande värld. Det jag försöker säga är att det är på tiden att vi åter beger oss till den Arabiska natten och Arabiska dagen. Krökta sablar, piskor, höga torn med spiror av koppar och guld och fezer ser vi helt plötsligt inte mycket av i dagens spel.

Framtill nu det vill säga, för City of Brass har allt det. Det kan kännas som lite av en karikatyr, men det överdådiga sceneriet påminner verkligen om sagorna från Tusen och en natt. Du får en piska och en sabel, och så är det bara att sätta igång med att plundra de vilda skatter som finns innanför stadens murar. Invånarna har straffats för sin girighet, och hela staden är en enda stor röra. Varför skulle du då inte dra nytta av situationen. Spelet är en förstapersons "dungeon crawler", med allt som hör därtill, som hög svårighetsgrad, permanent död, och en timer som tickar. Att kalla det för en Prince of Persia Rogue-lite vore inte helt fel.

Din uppgift i City of Brass är att nå till mitten av staden för att förhandla med de allsmäktiga djinner, som förbannade de giriga invånarna, innan hela staden sjunker ner i sanden. Det där sista är iallafall vad jag föreställer mig, då City of Brass inte direkt lägger något större fokus på berättandet. Det är i och för sig rätt förståeligt, då spelet, i skrivande stund, fortfarande befinner sig tidigt i sitt Early Access-stadium på Steam. Trots det så känns City of Brass välpolerat, ytterst spelbart och bjuder på en långvarig spelupplevelse. Ett par timmars spelande in, så var jag fortfarande endast på nivå 2 av 13. Trots genren så finns det inga direkta rollspelselement i spelet, förutom det att du kan spendera de skatter du hittat på att köpa lite extra utrustning från goda djinner du möter på din väg. Om du känner dig lite girig, så kan du ju självklart spara allt och se hur mycket du kommer undan med i slutet.

Alla banor i spelet är slumpgenererade, så spelupplevelsen kommer vara unik varje gång du börjar om. Det är mycket möjligt att du redan i första rummet blir nedslagen av en fez-prydd zombie. Om inte det, så lär du nog förr eller senare möta din ände i en fälla, för det finns verkligen gott om dem. När du träder innanför stadens murar så bör du vara beredd på att bli spetsad på spjut dolda i golven, falla ner i gömda luckor, bli dränkt i sandfyllda rum och så vidare. Vad gäller fiender, så är variationen ganska bred, du lär stöta på allt från zombies till silkesklädda besvärjerskor och våldsamma stenkrigare. City of Brass har också en ganska intressant inställning till dessa fiender. Utöver de obligatoriska bossfighterna var tredje nivå som du behöver klara av för att ta dig vidare, så finns det ingen omedelbar fördel med att slåss. Du får inga erfarenhetspoäng, inga extra skatter eller utrustning, det enda fienderna är till för är att bromsa din framfart och slösa bort din tid. Du kommer behöva lära dig den ytterst viktiga läxan, att endast slå ner de som står direkt i din väg. Att lägga till denna extra nivå av strategiskt tänkande är ett mindre genidrag, och jag blivit mycket medveten om hur pass ingrott det har blivit i mig att bestämma när det ska springas vidare och när någon behöver slås ner.

Om du hoppas på att ta dig en plats på den online-resultattavlan som finns i spelet, så räcker det inte bara att du har snabba reaktioner, det krävs en del tänkande också. Du kan ganska enkelt utnyttja spelets fällor till din egen vinning, och om du är sparsam med dina inköp, så kan du få råd med riktigt stark utrustning. Sist jag kollade, så var den högsta poängen på resultattavlan över 200 000, och den snabbaste tiden låg på knappt nio och en halv minut. För att sätta lite perspektiv på det hela, så tog det mig över tio minuter att ta mig till nivå tre och den första bossfighten, jag hade då samlat ihop 700 poäng. "It is a long way to the top, if you want to rock and roll". Det är tydligt att konkurrensen mellan spelare varit en grundpelare för City of Brass, det är nästan inte helt rätt att se det som ett spel för en spelare. Det är här spelets spelets enkla design lyser starkast, du kommer igång direkt och möts av action och poäng redan i första rummet. Det är smått beroendeframkallande, att slå ditt personliga rekord och klättra ett par steg i rankingen blir ett dagligt måste innan läggdags. Spelets "Daily Challenge", där du ska komma så långt som möjligt, sänker inte direkt konkurrenssuget hos spelare, vare sig mot sig själv eller andra. Spelets egna Steam-forum är fyllda med goda råd och vägledning, det är riktigt kul att se när ett spel har en så pass stor gemenskap kring sig så tidigt i sitt liv.

Jag hoppas innerligt att alla spelstudios världen över, som överväger att lansera sina spel i något av de Early Access-programmen som finns, tar och kollar på Uppercut Games och lär sig av dem. City of Brass är långt ifrån färdigt, men det har spenderats bra många timmar med den. Det är så ett öppet test ska hanteras, även ett där du måste betala för spelet. Kärnan är färdig, nu är det bara optimeringen som ska ordnas. Det är kanske ett sidosteg från själva recensionen, men något jag ändå tycker bör nämnas.

Allt är dock inte frid och fröjd. Jag hade aldrig föreställt mig det heller. Då spelet är en bra bit ifrån en fullständig releaseversion, så finns det trots allt en del brister. Svårighetsgraden kommer behöva justeras, den artificiella intelligensen behöver fortfarande optimeras, och det finns en hel del animations- och rörelsefel. Det händer att fiender du huggit ner med din sabel exploderar i utsträckta texturer som spasmar runt på banan. Du kan skaffa dig en spökkompis i spelet, men denna har den icke önskvärda tendensen att ställa sig ivägen för banors utgång, och trots dess immateriella form, så kan du inte passera igenom den. När vi nu är inne på det bisarra, så bör vi nämna denna enkla metod för att bli av med fiender. Hoppa helt enkelt ner mellan två trappor, så glömmer det bort dig. Trots att de stirrar rakt på dig, och mycket väl själva skulle kunna hoppa ner till dig, så är du helt borta ur deras sinnesbild.

Hitboxen verkar också ha sina skavanker. Ibland träffar du, andra gånger så missar du, trots att du slår på samma fiende från samma avstånd. Uppercut Games har gjort ett intressant litet tillägg till den tidigare nämnda svårighetsgraden, ett som iallafall fick mig att le. Ju mer du spelar, desto fler "Divine Burdens" låser du upp. Med dessa kan du justera svårighetsgraden, men bara åt ett håll, och det är så klart till det svårare.

Det är som sagt version 0.3 som det gäller nu. När spelet redan har så mycket innehåll som den har nu, så har jag svårt att se hur mycet mer som kan läggas till i City of Brass inför version 1.0. Trots de förståerliga problemen spelet har, så kan jag inget annat än att rekommendera dig att köpa City of Brass, om inte för någon annan anledning så för att skjuta in lite extra pengar till ett projekt som förtjänar dem. Som ett stort fan av både The Binding of Isaac och Legends of Grimrock så finns det iallafall en rekommendation härifrån, och jag ser verkligen framemot att spendera bra många timmar med spelet, både i nuvarande skick och i framtida, färdiga versioner.

♫ "Arabiska natt / månen lyser så matt / Så se upp med vad du gör / du bör tänka dig för / en främmande natt" ♫