Life is Strange: Before the Storm

Franska Dontnod Entertainments härliga Life is Strange var en riktigt överraskande dundersuccé som ingen av oss riktigt hade räknat med. Vi fick ett episodbaserat äventyr som skildrade en berättelse toppad med övernaturliga inslag och en trollbindande vänskapshistoria mellan töserna Max och Chloe. En storm var på ingång till det lilla samhället Arcadia Bay, en flicka var försvunnen, och konspirationer och sedvanliga tonårstragedier skapade en minnesvärd, väldigt annorlunda och övertygande story.

Vi var onekligen ganska skeptiska när en prolog till Life is Strange blev utannonserat på förra årets E3-mässa. Uppföljaren skulle enbart bestå av tre stycken episoder vilka dessutom inte ens utvecklades av franska Dontnod, utan istället av jänkargänget Deck Nine. Inte nog med det så skulle Before the Storm berätta hur Chloe och Rachel egentligen träffade varandra, men den grymma rösten bakom Chloe (Ashley Burch) jobbade tråkigt nog med manuset istället för att återigen briljera med sina stämband. Den stora frågan blir förstås om amerikanerna kan komma upp i samma nivå som originalet hade och skapa någonting som faktiskt står på egna ben. Nu, efter att ha lirat igenom de tre episoderna som Before the Storm består av kan jag gladeligen säga att de faktiskt har lyckats.

I år har vi ett mer subtilt och mer jordnära spel att ta del av. Det kommer nödvändigtvis inte bli ihågkommet tack vare sina makabra vändningar i berättelsen, feta scener eller egendomliga karaktärer - utan snarare tack vare det modiga draget att berätta en historia som liknar vårt egna, vardagliga liv. Deck Nine tar just det vardagliga från det första Life is Strange, och bygger vidare på det istället för att kopiera varenda beståndsdel som gjorde originalet såpass omtyckt. Detta är dock en mer kortfattad berättelse - på gott och ont.

I det första avsnittet får vi en ganska långsam start, men kort därefter inser vi att det faktiskt inte är tal om någon mosig inledning som därefter skulle övergå till ett vansinnigt berättarempo. Istället är hela spelet en lite mjukare upplevelse med dramatiska scener intryckta här och där. De flesta av karaktärerna har gjorts otroligt mänskliga med respektive brister och styrkor, vilket gör att de känns nådigt verklighetstrogna.

Och det är just karaktärerna som är det bästa i Before the Storm. De lågmälda, till synes oviktiga scenerna, som när Chloe bränner av en brädspelssession med Mikey och Steph, eller det lite märkliga inslaget där Chloe har en teaterlektion gör att hon som karaktär känns vansinnigt äkta. Vi njöt också av slutet, och kanske inte tack vare det stora ödesdigra valet som du får göra, utan faktumet av att utvecklarna var såpass modiga att de vågade lämna vissa delar ganska vaga och öppna för tolkning. Vi tänker självklart inte avslöja vad det handlar om, men det sköttes under omständigheterna väldigt snyggt utan några större antiklimax-dofter. Det var dock en liten del av själva upplösningen som kändes ganska märklig, där en karaktär som tidigare enbart befunnit sig i periferin helt plötsligt tog kommandot. Det hela kan bero på de val som vi gjorde under äventyrets gång, men allt som allt kändes just det stycket en smula framtvingat.

Before the Storm är en historia som kretsar kring människor och om Arcadia Bay. Och i ärlighetens namn räcker det långt. På ytan kan det verka lite smalt, men det mer intima perspektivet gör också att det tre episoder långa äventyret känns mer koncentrerat. Den här säsongen berättar mer om Chloe som karaktär och nystar upp all mystik som tidigare omsusade Rachel. Den lägger också till ett större djup till vissa huvudkaraktärer, Frank och Nathan framförallt. Om vi hade fått möjligheten att spela Before the Storm innan Life is Strange så hade vi gjort en hel del annorlunda val i originalet - och det är sannerligen ett kvitto på en välsmord prolog. Den bygger vidare på vissa saker som redan fanns med i originalet, men lägger också till helt nya perspektiv.

Någonting som Before the Storm gör bättre än Life is Strange är allt extralull, exempelvis dagsboksscenerna och Chloes grafittimåleri (vilket riktar sig till den troféjagande publiken). Mycket kärlekssprudlande arbete har gått åt för att ge oss detta, och vi kopplas dessutom samman med den karaktären som uppenbart saknas i det här äventyret. Vi njöt också av ett gäng scener mellan Chloe och hennes farsgubbe vilka skildras genom drömliknande scener. Det blir ett effektivt sätt att bygga känslor, utan att nödvändigtvis sno för mycket uppmärksamhet från själva huvudintrigen.

Det kan vara Telltales förtjänst med sina fem episoder tjocka säsonger att Before the Storm känns aningen kort, men egentligen så hade berättelsen inte nödvändigtvis blivit bättre genom att ha sträckts ut till fler avsnitt. Dock lämnas vi med känslan av att de val vi gör inte riktigt påverkar tillräckligt, utan snarare att de enbart lägger till lite extra krydda. Alltsammans resulterar i en ganska linjär resa, och förmodligen ville Deck Nine helt enkelt inte peta in fler möjligheter för oss att styra berättelsen.

Likadant saknas det en del detaljarbete på sina ställen. Exempelvis förväntade vi oss åtminstone en kommentar från Rachel när vi valde att sätta på oss en tröja som hon tidigare hade slängt bort. Relationen mellan Chloe, hennes morsa och styvfarsan var också lite otillfredsställande då vi faktiskt visste precis vad som skulle hända på den fronten, så vad var då poängen? Även Chloes nya förmåga att snäsa tillbaka på vissa kommentarer upplevs underpresterande och dessutom helt malplacerat på sina ställen.

Before the Storm är sammanfattningsvis inte den milstolpen som Life is Strange var, men det lyckas ändå knåpa ihop sin egen identitet i skuggan av originalliret - vilket är en stor bedrift. Det är inte lätt att som ny utvecklare följa i samma guldkantade spår och berättelsen kommer nog inte tillfredsställa alla fans av Life is Strange. Men visst tusan tillfredsställde det oss.