Egentligen räcker öppningsscenen i Lego Batman 2: DC Super Heroes för att beskriva hela upplägget, inklusive styrkor och svagheter. Det är stor galamiddag i Gotham City och utmärkelsen årets medborgare skall delas ut. Valet står mellan miljardärsnyggingen Bruce Wayne och - något oväntat - Lex Luthor. Batmans och Stålmannens världar korsas utan egentlig förklaring och alltsammans berättas genom stilrena och välregisserade mellansekvenser där talande legofigurer balanserar på rätt sida mellan trams och charm.
Just att dialogen framförs via faktiskt tal och inte via häpna miner och underliga läten är nytt för serien. En förändring som säkert lär hitta sina kritiker. Det fanns nämligen en härlig, humoristisk ton i till exempel det första Lego Batman, som i händerna på en oförsiktig spelstudio hade kunnat gå förlorad när röster introduceras. Situationen påminner aningen om hur man en gång såg på talfilmens intåg i Hollywood, och precis som då är tillgången till en ny uttrycksform endast av godo i händerna på rätt människor.
I det avseendet har Traveller's Tales alltid varit "rätt människor" i mina ögon, då deras förmåga att kasta nytt, oskuldsfullt ljus över de stora ungdomsfavoriterna varit halva delen i Lego-spelens framgångsrecept. Den andra halvan stavas sömlöst splitscreensamarbete över åldersgränserna. Jag har själv i regel upplevt mina Lego-äventyr med en ärrad nioåring som parhäst och det är också i denna form som Lego Batman 2: DC Super Heroes är allra bäst.
Som en duo minst lika dynamisk som titelns Batman och Robin jagar vi Jokern, bygger broar, letar lila pluppar och gömda föremål så det står härliga till. Visst är de många striderna ganska bagatellartade. Men banorna är sedvanligt fyllda med pussel, pyssel och annat som motionerar de båda hjärnorna i ungefär lika stor utsträckning. När spelet är som allra roligast innehåller det ansvarsfördelning och hinder med flerstegslösningar i högt tempo. Åtminstone så länge vi väljer att spela på det viset.
En något torrare och mer cynisk person skulle dock knappast känna av tempot på samma sätt, då spelet nästan helt saknar bestraffningar. Ett missat hopp innebär en mindre ekonomisk förlust, men betyder aldrig börja om från en tidigare punkt. Ett designval som passar de yngre i målgruppen perfekt, men som är värt att tänka på för någon äldre och mer tävlingsinriktad. På samma sätt finns ingen egentlig tidspress, men väl en atmosfär som uppmuntrar till att raska på för att försöka samla mer pengar än medspelaren, trots att slantarna samlas i en gemensam pott efter banans slut.
Allt detta är sedan länge en del av Traveller's Tales framgångsrecept, vilket naturligtvis innebär att det känns mer uttjatat för varje ny del. Det är därför extra tråkigt när inslag som inte fungerar lika klockrent som tidigare nämnda förblir ojusterade. Då tänker jag främst på en viss övertro på att spelets intentioner och signaler skall förstås med minimal vägledning. Vanligtvis fungerar detta väldigt bra, med problemlösning som känns logisk för såväl barn som vuxna. Men med tanke på spelens popularitet långt ner i åldrarna hade jag gärna sett någon funktion som efter några minuters stillastående huvudkliande kommer med någon mer ledtråd om vad som krävs för att ta sig vidare.
Men för att återgå till handlingen i Lego Batman 2: DC Super Heroes så slår självfallet superskurkarna Jokern och Lex Luthor sina förrädiska påsar ihop och sjösätter en lika diabolisk som oväntad plan. Snart visar det sig att Gothams hjältar inte riktigt räcker till, varpå Stålmannen ansluter till de spelbara karaktärerna. Här hade jag lätt kunnat känna att alltsammans bara är halvtaskiga ursäkter för att slänga in en massa olika karaktärer i samma spel. Men lyckligtvis räddar den friktionsrika personkemin mellan herrarna Wayne och Kent tillställningen via många skratt.
Jakten på de båda skurkarna och deras anhang går via femton banor om vardera 15-30 minuters speltid, vilket gör att eftertexterna börjar rulla redan efter två halvlånga spelsessioner. Nog för att dessa halvdussinet timmar spänner över varierade och välgjorda miljöer med en och annan fordonsbana inslängd, men visst är det i kortaste laget. Beroende på spelartyp så kan dock handlingens slut innebära alltifrån det sista du ser av spelet till startskottet för allvaret.
För den maniska samlaren finns nämligen mer tid att investera än vad som vanligtvis anses vara hälsosamt. Gotham City är nedlusat av hjältar och banditer som kan rekryteras, banorna spelas med fördel upprepade gånger och på snart sagt varje hustak ligger en eftertraktad gyllene legokloss gömd. Personligen tappade jag mycket av samlarlusten för några Lego-spel sedan, men alla som någon gång sett ett lågstadiebarn i högform vet att den lusten kan vara lika obeveklig som en zerg-svärm hos våra gluggförsedda vänner.
Nej, Lego Batman 2: DC Super Heroes är inget epokgörande spel. Det vilar istället på en superb grund och visar prov på mycket gott hantverk, om än på lite sparlåga. Visst kan man anklaga Traveller's Tales för att vara fega som inte ruckar alls på denna grund, utan låter nyheterna handla om röster och cross-over. Det är en synnerligen relevant poäng. Men som familjeunderhållning betraktat är det svårt att komma ifrån att detta ändå är ett av årets hittills mest underhållande lättsamma spel. Ibland räcker det faktiskt ganska långt.