Secret of Mana: Remake

Det är snart 25 år sedan Secret of Mana lanserades till Super Nintendo. Man hade kunnat tro att mycket skulle ha förändrats efter alla dessa år, men Square Enix lanserar nu en nyversion som är så trogen klassikern att det riskerar bakslag. Här finns egentligen inga nya idéer, bara nytt utseende och ett par mindre justeringar. Din åsikt av den nya tolkningen beror på vad ditt förhållande till originalet är, och om du uppskattar att spela äldre spel eller inte. Så troget originalet är Secret of Mana: Remake.

Historien kretsar kring den uråldriga energin "mana". När mana hamnar i händerna på ett folk som använder kraften för att bygga ett övermäktigt flygande stridsskepp kallat "Mana Fortress", så omkullkastas världsfreden. Monster tillkallas från gudarna, och ett långt krig drabbar världen. En lång tid senare, när allt verkar vara tillbaka till sin forna fredliga läge, så lyckas ett imperium få tag i åtta mana-frön som de tänker använda för att återställa det gamla stridsskeppet. Här börjar berättelsen om en pojke som hittar ett rostigt svärd, och råkar bli den viktigaste personen i världen. Jag snackar givetvis om vår käre huvudkaraktär. Att hitta alla åtta mana-frön, är spelets enkla premiss.

När spelet väl drar igång kommer du att bege dig till ett flertal olika skogar, tempel och grottor för att hitta dessa mana-frön. En viktig ingrediens i spelet är hur många bossar du möter. Det är en imponerande mängd, faktiskt, även om många återanvänds flera gånger om. Istället har de valt att göra varje område litet och "dungeons" korta, men antalet bossar högre. Till en början behöver du lära dig hur omvärlden är utformad för att ta dig fram och tillbaka, vilket kan vara svårt när det inte finns någon effektiv karta att använda dig av. Den enda kartan du har är den som sitter i hörnet av skärmen, som är designad att se ut som den gamla versionen av spelet; fyndigt, men ineffektiv som karta. Om du åtminstone hittar till punkterna där du gör snabbresor till närliggande städer, kommer du att ta dig genom spelets början utan problem. Senare får du ett hjälpmedel som tillåter dig att flyga över hela världen, och landa exakt på de platser du vill. En smidig lösning, men det upplevs som att du hastigt åker mellan platser, utan att någonsin behöva lära dig världens utformning. Äventyrsandan försvinner lite, men hellre det än att gå vilse utan karta, antar jag.

Udda personligheter och knasiga bemötanden är ett av äventyrets styrkor, som också leder till att du gärna interagerar med invånarna i städerna. Allt för ofta, i andra rollspel, slutar jag att bry mig vad folk har att säga. Här lyckas de alltid tillföra något roligt, även om det inte alltid är matnyttigt. Något som är ett nytt tillägg, är att de tre huvudkaraktärerna har både lättsamma och story-relevanta diskussioner innan de ska sova. Du får en liten påminnelse om vad du håller på med, eller händelser du redan tagit dig genom. Liten detalj för vissa, men det ger en starkare koppling till våra hjältar.

Förutom ett par animerade filmsekvenser, så framförs berättelsen precis som den gjorde 1993; genom dialogrutor och oerhört enkla animationer mellan karaktärerna. De nya filmsekvenserna är få och sker endast vid stora händelser. En större förändring är att spelet nu har röstskådespeleri. Personligen uppskattar jag rösterna, trots den styltiga insatsen från en stor skara av skådespelarna. Med möjligheten att byta mellan engelska och japanska, så tillbringade jag ungefär lika mycket tid med båda alternativen. Engelskan har sin charm, men japanskan känns mer naturlig i spelvärlden. Karaktärernas munnar rör sig inte när de pratar, och det tar en stund att bli van vid. Fördelen när munnarna inte är synkade till rösterna, är att du kan stänga av ljudet på rösterna utan att det känns konstigt. En mer traditionell Secret of Mana-upplevelse, för den som vill.

Grafiken är skapad från grunden för nyversionen, och presenterar spelet med en ytterst lekfull omgivning. Originalets 2D-grafik har bytts ut till en något plastig 3D-stil som för tankarna till mobilspelsvärlden. Valet att följa denna designstil har fått många fans att sparka bakut i protest. Stilen må framstå som ett billigt alternativ, men det är en acceptabel tolkning som håller sig innanför ramarna för att bevara atmosfären. Secret of Mana har alltid sett ut som en färgsprudlande målarbok, ju. Det enda som stör är hur karaktärerna ser ut. De följer den japanska "chibi"-stilen; hoptryckta karaktärer med sött utseende, oproportionellt stort huvud och ännu större ögon. Under pixel-eran var det inget konstigt med det, för man behövde överdriva vissa detaljer för att möjliggöra uttryck. I 3D känns det mest fult.

Under äventyret styr du totalt tre karaktärer, vars namn du själv får bestämma. För enkelhetens skull så behöll jag spelets egna namnförslag: Randi, Primm och Popoi. Randi agerar som den klassiska krigaren, beväpnad med ett flertal typer av vapen som du hittar under spelets gång. Du börjar med det rostiga svärdet, men till slut kommer du att skifta mellan svärd, yxa, piska, pilbåge, knogjärn, bumerang och två typer av svärd. Primm, en ung tjej som letar efter sin försvunne kärlek, blir med på ditt äventyr efter att hon räddar dig från en kokande gryta. Hon blir din stödkaraktär som använder magi för att läka dina sår, styrka dina vapen, eller erbjuda annan skyddande magi. Popoi, en stöddig unge av folkslaget Sprite, står för spelets elementära attacker. Elementen eld, vatten, vind, jord, trä, ljus, mörker och månkraft kommer väl till pass. Istället för att erbjuda en hel skolklass med olika karaktärer att välja mellan så får du tre bestämda, där samtliga tillför något viktigt till striderna. Du måste även använda dig av samtliga av de olika vapnen och magierna. De blir endast starkare genom användning, istället för att köpa uppgraderingar. Vill du vara redo för framtida strider, där en specifik magi eller vapen kan vara ett krav, är det bäst att du har använt allt som du har till ditt förfogande.

Stridsmekaniken är väldigt menydriven. Det som skiljer Secret of Mana: Remake från liknande spel, både nu och då, är att striderna följer många regler från turbaserade rollspel men spelas i realtid. Jag minns detta som ett kul experiment när det begav sig; du slår direkt med en knapptryckning, kan springa runt i ett försök att undvika fiender, men du dyker ofta in i menyer för att beordra de andra karaktärerna eller byta tekniker och vapen. Fiendernas attacker är svåra att undvika eftersom, likt turbaserade strider, en påbörjad magiattack redan är inriktad på dig. Vanliga slag kan du dock springa från. Ens standardattack är styrd av en prototypisk variant av en stamina-mätare. Längst ner på skärmen, under din karaktärs liv, ser du en procentsiffra som räknar upp efter varje slag. Attacken gör så mycket mer skada vid 100%, att man i princip måste vänta ett par sekunder innan man svingar vapnet igen. Slå, backa, vänta tre sekunder. Varje gång.

De första timmarna var överväldigande struliga, men till slut kände jag mig hemma vid att räkna sekunder och navigera menyerna. Föråldrad stridsmekanik kommer att dela upp spelarna i två läger. Konstigt att behöva säga detta om ett nytt spel, men du blir besviken om du inte är redo att lära dig 25 år gamla spelidéer. Titt som tätt startar jag upp gamla spel, därför kändes det inte så påfrestande att lära mig hur striderna går till här, men jag måste ändå ifrågasätta designvalet. I en perfekt värld hade utvecklaren vågat sig på större förändringar. Förutom att du och fienderna nu kan röra er i friare riktningar, är det bara en funktion som har lagts till; du kan koppla attacker eller redskap från valfri karaktär, till två snabbknappar. Det går nu smidigare att slänga magi flera gånger i sträck, tack och lov, men mycket saknas. Skyltar man med en nyversion av ett spel från tidigt 90-tal, vill man som spelare att det ska arbetas om från grunden. Striderna hade inte behövt vara action-spektakel à la Final Fantasy XV, men något initiativ skulle ha tagits för att fräscha upp dem. Genom att skapa mer dynamik mellan de olika karaktärerna och fienderna, samt begränsat mängden menyklickande, hade det blivit mycket mer än bara en upprepning. Smartast hade varit, att inkludera den orörda klassikern som ett alternativ, och vara mer vågad med förändringar i nyversionen.

Du kan skifta mellan att styra valfri kompanjon, och låta datorn hantera de andra två, genom att trycka på styrkorset. Om du hellre spelar med en kompis eller två, så kan de enkelt hoppa in och styra varsin karaktär. Inget konstigt med detta, då det fanns i Super Nintendo-versionen, men det är en funktion som jag uppskattar fortfarande. Tyvärr fungerar inte detta över nätet, utan du behöver ha din partner bredvid dig. Varför de skippat ett onlineläge kan jag inte förstå; det hade inte förändrat spelets grund det minsta. Men, min begränsade tid med flerspelarläget visade ett par brister som gjorde att jag hellre spelade ensam. De spelarstyrda karaktärerna måste alltid infinna sig tragiskt nära varandra. Ibland handlar det om så lite distans mellan dem, att jag och min partner trodde att något blockerade vår väg. Kameran är inte särskilt vänlig om en av spelarna närmar sig skärmens kant. Utan att ha mycket erfarenhet av flerspelarläget i det äldre spelet, gissar jag på att man accepterade eventuella problem för att man äntligen fick lira rollspel med polare. Idag har man högre krav.

Intelligensen på dina datorstyrda kompanjoner är katastrofalt låg. Vid flera tillfällen lämnade jag kvar dem när de fastnade vid ett hörn; det var smidigare att återförenas när de teleporterades till mig i nästa rum. Du kan lura spelet genom att slänga upp menyn, och få karaktären att komma till dig igen, men de är ganska odugliga kring vanliga fiender ändå. Oavsett vilken inställning du valt på deras beteende, kommer de troligtvis göra en av följande: stå och glo, attackera vid fel tillfälle eller bara dö. Alternativen är att attackera samma fiende som dig, attackera en annan fiende än dig, eller assistera valfri karaktär. Det är bara att ge upp hoppet på att dina lagmedlemmar ska överleva om det är pilbågsskyttar i närheten; de kommer ta emot pilarna med öppna armar och stendö inom sekunders tid. Nästan lite komiskt, om det inte var så dumt. Du kommer fortfarande att lida av irritation från hur ofta de dör i svårare områden, men om du sysselsätter dem så gör de åtminstone som de ska. Under strider med bossar var jag ändå väldigt glad att jag kunde använda mig av flera karaktärer. Upplevelsen är problematisk oavsett om du spelar ensam eller med flera; okej för 25 år sedan, men inte så uppskattat nu.

Musik har alltid varit en uppskattad del av Secret of Mana, och här kan du välja att spela med det uppdaterade soundtracket eller originalet. Är du ute efter en så autentisk upplevelse som möjligt så stänger du troligtvis av rösterna samt klickar i original-soundtracket, men personligen uppskattade jag vad det nya erbjöd. Inte nödvändigtvis bättre, men väl passande den nya stilen. Det hyllade originalet är faktiskt inte heller felfritt, båda versionerna har sina ruttna ägg, och här får du i alla fall möjligheten att byta som du vill. Musiken håller en tillräckligt hög standard för att vara en av få riktiga uppdateringar i spelet, men det uppskattas att du själv får ta beslutet vad du vill lyssna på.

Vågar jag säga att detta är samma spelupplevelse som det var 1993, utan att irritera en stor skara fantaster? Det är sanningen. Slå upp en guidebok från Super Nintendo-tiden; jag slår vad om att du kan följa den till punkt och pricka. Rent kritiskt kan jag peka mot mycket som bör ha uppdaterats för att göra en bra nytolkning, men jag måste nästan klassa spelet som en remaster; då uppskattar jag ju hur troget det är. Tyvärr finns det praktiskt taget ingen anledning för den som har tillgång till att lira klassikern, att införskaffa nyversionen. Just därför kan jag inte heller stå bakom priset, för du köper ett gammalt spel med en hög prislapp här. Mina 18 timmar med Secret of Mana: Remake säger att det fortfarande är ett bra spel. Det påminner om de japanska rollspelens storhetstid, men det understryker även brister och småbuggigt beteende som alltid funnits där. Har du en tolerans för äldre spelmekanik så finns det något av värde här, trots allt.